Sitter nu för tillfället och försöker knåpa ihop ett 7-10 sidors arbete. resultatet; inte så bra. så jag bestämde mig för att blogga ihop nått.
Jag började tänka på pressen från samhället, man skall hitta någon att dela sitt liv med, man skall skaffa barn, hus och volvo plus att man också ska ha någon slags karriär eller ett arbete som ger en personlig tillfredsställelse. Men herregud, vem skulle någonsin fixa alla de saker? Karriär; ja tack! barn, hus och volvo, njae. Någon att dela livet med, hmmm. Jag är en sådan person som skulle välja jobbet framför att skapa familj. I alla fall i detta skede av livet, jag vill ju påpeka att detta med familj kan vara något som senare växer fram dock (man utvecklas ju som person hela tiden). Men nu för tillfället så känner jag mig själv ganska bra, jag ser inte mig själv som en person som skaffar barn. I så fall om jag vill ha barn så skulle jag kunna adoptera. Adoption är fint. Måste man följa normen? Är det verkligen så hemskt om man väljer karriären framför familj? Om man väljer själv att det inte är något för en det där med familjeliv. Varför ska man då få ner-värderande blickar och sånadär "oj det är så synd om henne, hon är ju alldeles ensam" -blickar. Varför skulle man inte kunna vara lika lycklig utan familjelivet? visst det är säkert en helt unik och underbar sak, men tänk om man trivs bra utan det? man är väl inte någon sämre människa för att man valt bort detta?
anyway, xoxo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar