you sure look fine.

Okay, så detta inlägg är om osäkerhet. Jag ser mig själv som en självsäker person, som hoppar in i situationer där jag kan skämma ut mig totalt, jag vågar anta utmaningar, jag älskar en bra utmaning. Även fast man inte lyckas så är det känslan efter att man vågade som känns så fantastisk. Men Ibland smyger osäkerheten fram. Den smyger fram när jag ställer mig framför en publik och skall hålla en presentation, när jag sjunger karaoke, när jag måste visa mig naturlig.

Det värsta är inte att man måste hålla en presentation. Oftast går det över när man tar ett djupt andetag och tänker "det här kan jag". Jag har gåvan att kunna prata om vad som hellst, kunna dra "juttur". Detta är något som är väldigt bra att kunna i dessa sammanhang. Men när det kommer till att släppa ut håret, ta av sminket och visa sitt naturliga jag; då blir jag rädd. När man inte har dyra märken att gömma sig bakom, när det långa håret inte täcker alla skavanker, när huden i ansiktet inte ser perfekt ut. Då blir jag osäker. Jag önskar att i dessa sammanhang skulle jag kunna vara säker, jag önskar att jag skulle kunna gå någonstans utan smink och vara nöjd. Att jag skulle vara nöjd med vem jag är.

Jag får höra att jag är självsäker, att jag vågar, att jag är modig. Men det är lättare att hålla upp en fasad av självsäkerhet än att visa hur osäker man är. Så de som är osäkra och visar det, är starkare. Jag har saker jag är osäker på, Men de döljer jag, jag kompenserar med ett leende och övertalar mig själv om att jag är självsäker, men det är bara jag som känner darren, det är bara jag som hör osäkerheten i rösten, det är bara jag som känner känslan. Jag håller fasaden intakt.