Det finns en liten sak, en liten obetydlig sak, som kan bli så stor och skapa problem. den där lilla saken som svartsjuka. Var går gränsen, när det blir för mycket och ett sjukligt beteende ? När tappar man kontrollen?
Jag personligen har aldrig varit en jätte svartsjuk person. Jag har oftast kunnat ta det lätt och kunnat skratta bort det. Men nu har jag upptäckt en helt ny sida av mig. Nu kommer skrattet inte lika lätt. Jag antar att det beror på att nu är jag faktiskt rädd för att mista någon innerligt.
Men jag anser själv att lite svartsjuka är bra för ett förhållande, det håller det så att säga vid liv. Man uppskattar den andra personen. Man ser med andra ögon att den personen är speciell. Och varför skulle man inte vara rädd att mista något som är speciellt? Men när man börjar "stalka" och pratar om det hela tiden, och inte kan gå vidare, då är det skadligt. Då har det gått för långt. Det är då det börjar bryta sönder förhållandet, och det som skulle kunna göra det starkare så gör det svagare. Eftersom vem orkar förklara om och om igen att de vill bara ha en person. När man blir anklagad tillräckligt länge så ger man oftast till slut efter och "visar" den andre att de hade rätt. Då man får nog helt enkelt.
Men såklart finns det faktorer bakom svartsjuka, tidigare otrohet, brist på tillit och osäkerhet. Ingenting är svart eller vitt.
Men jag kan säga att jag känner svartsjuka, för jag är rädd för att missta någon speciell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar