Time's a bitch.

Så nu är vi där igen, en ny början för en del, nya löften, ett nytt hopp. Ett nytt år. Här på bloggen har det varit tyst, detta är på grund av skola och jobb. Att ta sig tiden och skriva kommer inte lika ofta mera. Men jag skall förbättra mig. Detta är ju trots allt en plattform för att avreagera sig. För mig rullar livet på som vanligt, jag lever, jag njuter och jag stressar. Så inför nästa år så skall jag försöka förbättra min livssituation, att ta tid för att ta det lugnt och inte stressa, att ta tid för att andas och framför allt ta tid för att njuta. Eftersom tyvärr glömmer jag lite för ofta hur underbart mitt liv är egentligen. Jag har en underbar man i mitt liv, underbara vänner, babe, ett härligt hem, jag har jobb och skola. Framför allt så har jag ännu hälsan i behåll. Och efter en paus från träningen, så ska jag återuppta den igen, eftersom den höjer min energinivå och min ork. Plus inom en snar framtid skall jag kalla mig rökfri. Hoppas att motivationen till att blogga höjs när jag har en helt ny underbar dator att skriva från, världens bästa man har jag. Så tills nästa inlägg, njut kära läsare, det kommer jag att göra.

Chillaxin.

Denna vecka är en lugn vecka, en dag skola, två dagar jobb. Jag minns inte när jag senast skulle ha det så lugnt. Men det behövs, jag får andas och ta det lugnt. jag har tid att sätta mig ner i vår underbara soffa och plocka fram en bok och dricka kaffe. annars har jag inte det där lugnet så att jag skulle kunna slappna av i flera timmar och läsa bara för läsandets skull. Det är skönt. Nu har jag dessutom fått hem hjärtat, så livet är på topp. Denna vecka har jag också tid med att träna, att köra morgonträning, att gå på morgonpromenad i lugn och ro. Ibland måste man bara stanna upp och njuta av stunden. Nu försvinner jag i skolarbetets tecken för en stund, Sen blir det matlagning åt hjärtat!

My weak side

Uppdateringarna här blir färre och färre. orken och motivationen finns inte längre. för tillfället är motivationen ganska låg, jag är trött, sliten. Det känns som om min kropp börjar säga nej efter många år av stress. efter år med dribblande mellan jobb och skola. Nu känns det som om det är dags att sakta ner, lägga i 4ans växel istället för att köra på i 5an hela tiden. I augusti månad unnade jag mig själv helgerna, det behövde jag. Jag fick spendera tid med Hjärtat i lugn och ro, jag fick tid att andas. Men jag saknar dendär kicken, att det ständigt händer något, att saker måste göras. Men jag försöker ändra mig, ändra mig så att jag kan ta det lugnt. Själv vet jag att jag fungerar bäst och presterar bäst när det är lite stressigt. Men jag måste lära mig dendär balansgången. En del av mig söker efter dendär pressen, att ha många bollar i luften, men dendär andra delen av mig är trött på det. den delen av mig vill bara vara och njuta. Det är dags att ta hand om sig själv, body and soul.

It's about the choices we make.

Efter ett svettigt pass, så är kroppen sliten. sliten på ett bra sätt, ett nyttigt sätt. för en tid sedan valde jag att börja leva mera nyttigt, att ta hand om mig själv. för det får jag mera energi av, det ger mig mera ork. Så att jag skall orka uppnå mina mål i livet, så att energin skall finnas. Jag är inget hälsofreak, men dethär nyttiga växer fram mera och mera, man blir nästan beroende. jag vill ta hand om min kropp, den skall hålla under en lång tid och stå ut med mycket, därför behöver jag ta vara på den. Ennu har jag inte uppnått en hälsosam livstil, med tanke på mitt beroende, detdär jobbiga nikotinet. Men nyttigare mat och träning är ju en bit på vägen. Allt behöver ju inte hända på samma gång. Men jag är lycklig över mitt val, jag vill bli mera nyttig, jag vill leva hälsosamt. som fotnot, snart är hjärtat hemma igen!

Always find a reason to smile.

Kvällarna, dessa långa kvällar. Det är då den där saknaden smyger fram. det är då den är värst. när leendet känns som allra längst bort, När man bara fördriver tiden. När tankarna brörjar snurra. det är då det är som värst. När skrattena har svalnat, när stressen försvinner, när man blir lugn, när ensamheten smyger fram. Då saknar jag som mest. Hjärtat är tillbaka om två veckor. Det är svårt att tro att det är över en vecka sedan jag såg han senast. Det enda goda med att sakna, är när man inte behöver sakna mera, när det man saknat kommer tillbaka. Den stunden väntar jag på med hela mitt hjärta. Imorgon är en ny dag, nya tag. Imorgon ska jag ha motivationen på topp. Imorgon ska jag vara produktiv. Jobb, föräldrar och gym för hela slanten. Imorgon är min dag, imorgon är jag stark, Och imorgon är det en dag mindre.

And i run and run, but i never run far enough.

Idag var en såndär jobbigare dag, när allt gick lite emot mig. Bitarna föll inte på plats idag. Grå och trist, inte ens solskenet som dök upp hjälpte mig. Men allt blev bättre, när Hjärtat piggade upp mig med sina ord, när han lyssnade och jag klagade. Ibland behöver man klaga, ibland bara för att klaga. Men imorgon tar jag nya tag, det är en ny dag, en bättre dag. Ibland måste jag bara acceptera att allt kan jag inte påverka, vissa saker är det för sent för. Då när man känner sig maktlös när man vet att man kan inte påverka. Då måste man ta ett djupt andetag och ta Själv nya tag. En sak är positivt, hjärtat kommer snart hem, bara två och en halv vecka kvar. höh.

And when the rain is falling.

Efter en lång tystnad så bryter jag den, jag försöker bota mig själv med skrivterapi. under våren så gick allt i stressets tecken. Skola, slutarbete, och två jobb. Så blev det också en flytt där i Maj. Då blev jag och hjärtat sambos. Nu efter midsommar så blev jag också tradenom. Helt otroligt, efter fyra långa år så blev jag färdig. Så nu fortsätter jag, jag forsätter i två år till i alla fall. Jag försöker nå mitt mål. Motivationen finns ennu, den är inte bortblåst. Men en sak är jag säker på, det är att hjärtat skulle få komma hem. Han som semestrar och mår gott. Jag är egoistisk, jag vill ha honom för mig själv, här, med mig. Speciellt nu när regnet smattrar mot den inglasade balkongen. När det är lite grått och trist, när kvällen inte rullar på som jag vill, när saknaden blir lite för stor.

Take a big breath and relax.

En av mina dåliga sidor är att jag har svårt för att slappna av till 100%. Jag går på övervarv hela tiden och har en kamp mot klockan konstant. Detta skulle man ju kunna tro är en bra sak, och man är produktiv. Det är man också, men när man inte kan stänga av och bara andas så blir det något negativt. Till och med när jag är i gymmet så är det en kamp mot klockan. Det är mitt första steg mot att kunna andas och ta det lugnt. Att inte titta på klockan när jag är i gymmet, att jag gör något för mig själv, jag tar det lugnt och andas.

Jag har oftast alltid något jag tänker eller funderar över. Det kan vara skoluppgifter, jobb osv. Och jag har kommit fram till att när jag inte kan koppla av utan hela tiden går på 110% så blir jag ännu tröttare och produktiviteten minskas.

så det är mitt mål, att jag skall lära mig att slappna av, koppla bort hjärnan för en stund och bara vara.

En annan uppdatering är att en lägenhet är hittad, där jag och hjärtat skall bli sambos. Det skall bli vårt hem.IIIIK!

Behind closed doors.

En sak som jag finner spännande är hur USA har hög kriminalitet, ungdomar på fel väg osv. Men en spännande sak som de gör är att de ungdomar som har hamnat på fel väg, som har mindre brott så som stöld misshandel osv så skickar de iväg till ett riktigt fängelse, där riktiga fångar som blivit dömda för mord finns. De försöker få ungdomarna att komma på rätt fot genom att skrämma dem. Bryta ner.

På JIM kunde man se detta program, i början såg de alla så tough guys ut, men efter hand så ser man rädslan i ögonen, att de är nervösa. När de hör sanningen om street gangs, att det inte är bling bling och snygga bilar som gäller. Utan att de kan hamna att ta livet av sin bror, mamma, de som de bryr sig om.

Fångarna som pratar till dem så är dömda till 10-25 år, någon hade en dubbel livstid dom +10 år. De vet vad de har gjort fel, och de vet att de kommer troligen aldrig kommer att komma därifrån från fängelset. Och de försöker förhindra att historien upprepar sig. De kör på tough love, och vad man ser av programmet i alla fall så biter det lite på ungdomarna. Det kryper under huden.

When two becomes one, when two lifes comes together.

Idag upptäckte jag det lilla problemet med när man skall pussla ihop två liv till ett. Eftersom jag är en nybörjare inom detta område så upptäcker jag saker på vägen. Och detta är ju bara början men man har ju olika smaker och tycke. Doh. Detta hade ju inte jag tänkt på när jag såg en lägenhet med äkta trä-golv. Med mosaik på balkongen från Italien, ett nytt kök, Old goes new style. Detta som jag blev förälskad i, så föll inte hjärtat i smaken. Såklart så knarrade golvet lite eftersom det var ett gammalt hus, men det var TRÄ-GOLV. Såklart så tycker hjärtat om nytt och en mera steril stil. Så vi letar vidare, vi letar efter en stil som faller oss i smaken, inte bara han, inte bara jag, utan oss i smaken, och såklart Babe.

Och han är ju endå byggare bob, så han vet nog vad han pratar om hjärtat.

Get out the way.

En sak som jag blir så fruktansvärt irriterad på, som ärligt talat stör mig. Det är när man står i kassan och skall betala i en matbutik, och så är det någon jävel som står där och tar tid, de är otroligt sakta med att plocka upp på bandet, ner av bandet, och i detta scenario så måste kassörskan stapla ens egna varor på varandra eftersom platserna är upptagna av de där slöa jävlarna. De börjar prata och diskutera med kassörskan om deras lille Per som just börjat gå, eller hur något på deras kropp värker. Och så tittar man snabbt på kassörskan som är säkert lika frustrerad som man själv är. Tror faktiskt den där människan att personen i kassan bryr sig en aning? don't think so.

Och ett annat scenario är när de har barnen med sig; O uppfostrade barn. (såklart har inga av mina vänner sådana barn! :) ) när de skriker och hoppar och river och sliter, om jag blir trött av att se det, och irriterad, hur skall inte föräldern känna sig? Detta är något som stör mig i "rush-trafiken" i butikerna, där efter klockan 16-17 när alla slutar jobbet och skall handla mat. Jag förstår att alla gånger så lyckas det inte med att lämna barnen hemma, men det stör mig lite i alla fall.

Enligt min åsikt hör barn inte hemma i restauranger (en annan historia) och i rush trafiken i matbutiker. Men jag är helt säker på att detta kommer jag att få äta upp när jag själv blir förälder :)

Men det som stör mig mest är det där pratet, för kassörskan bryr sig inte, och jag bryr mig absolut inte. Så jag har som en regel att jag går snabbt till kassan och försöker komma snabbt därifrån, en in and out approach. Eftersom oftast har man en 3-4 personer som väntar bakom en. Som också vill komma snabbt ut eftersom de har en massa saker som väntar. Så snälla, skippa small talket till en annan gång, inte när du har flera bakom dig i kassan.

och som en fotnot, om någon läser detta och har barn, ta ej illa upp, jag bara uttrycker en åsikt, och om du har en annan, kommentera gärna! :)

Another year, another day, another minute.

Jag tror att jag börjar bli gammal. Eller så växer jag till mig och börjar förstå det där mera viktigare sakerna i livet. Det är en evighet sedan jag var ute senast inne i veckan. Det är väl sånt som studeranden skall sysselsätta sig med ? gå ut tisdagar och onsdagar, skippa lektionerna följande dag eftersom den där kvällen när man skulle ta det lugnt så blev inte så heller. Jag ångrar inte att jag under det senaste året inte varit ute och så att säga "njutit" av studie livet. Jag har istället njutit av att kunna gå till affären, och köpa den där fina köttbiten för 10 pengar, att jag har kunnat köpa den där lite för dyra tröjjan eller sko paret. Jag har ett mål, och dit kommer jag inte om jag är ute och ränner. Jag behöver vara fokuserad, jag behöver energin, jag behöver vara balanserad.

Ett litet plus nu för tiden är att jag har någon att sitta hemma med, och han stöttar mig till 100 %. Han förstår mig, han är bäst. Jag skulle inte byta ut mitt liv för ett "normalt studieliv". Eftersom ikväll när jag har läst artiklar om mitt kommande slutarbete, där har han varit bredvid mig hela tiden. Han är där, även när jag är tråkig och har mycket ansvar och är trött. Jag skulle inte byta detta för något annat.

Jag har ett mål, om det är realistiskt vet jag inte, men jag vet att jag har någon bredvid mig hela tiden. Manager by 30.


weheartit

And all of the lights passes us.

wehearit
Jag läser ett tiotal bloggar dagligen. Jag läser inte för att jag är "jätte intresserad" av bloggarens liv, utan för att jag behöver något tidsfördriv, och det är ett sånt tidsfördriv som ingen stor hjärn-aktivitet behövs för. Utan man läser och lägger hjärnan på stand by för en 10 minuter. En sak som jag finner smått roligt är hur en del skriver om hur stressigt de har det, vilka scheman de har osv. Och det är såååå stressigt. MMmmmmhmmm. Välkommen till min värld. Men alla så definierar vi stress olika. Så jag skall väl inte "klaga" heller. Men när jag läser om andras liv, så förstår jag inte vad som är så stressigt. Vi väljer ju alla hur vi lever våra liv, jag lever ett stressigt liv för att jag valt det. Jag gillar att ha många bollar i luften på en och samma gång, och jag känner en sådan tillfredsställelse när ett projekt är färdigt eller när jag vet vad jag hunnit åstadkomma under en dag. Jag jobbar på två arbetsplatser, jag studerar heltid, ska påbörja min Thesis (slutarbete), tränar och upprätthåller ett funktionerade socialt liv. Och jag har aldrig varit så här nöjd. är det stressigt, jo. Men med planering går allt. Nu har jag redan upplagt schemat för nästa vecka. När jag skall träna, jobb, skola, deadlines, allt finns där. Skulle jag tappa bort min kalender så skulle det vara en döds-stöt. Så jag tycker att när man skriver om hur stressigt ens dag har varit, think again, var det verkligen så illa ? but hey, that's just me.

Men nu skall jag inte slösa mera tid här, städa och fixa nåt ätbart och sen hem till nykarleby, för det blir jobb och skola i helgen. Och det enda jag kan tillägga; jag känner mig så otroligt hel och lycklig, Jag har kommit långt tack vare en viss person.

And then again..

Kom fram till efter att man läste nyheterna, vad har man tänkt med i så många år? Jag vet inte vad jag ska tro, eller så vet jag. Men det håller jag tyst för mig själv. Några personer ändras aldrig. Och jag avskyr mig själv för att ens tänkta dessa tankar. Men, jag känner personen. Men inget skall man ångra. Ibland beskriver en bild mer än tusen ord. Ångra inte det förflutna, man kan ändå inte ändra på det. Bara att blicka frammåt och tänka på framtiden, och hur långt jag kommit.

This city is full of idiots.

Som många Vasa-bor upptäckte igår så var det lite av en snöstorm här. Vinden piskade och snön kom ner och ibland kom den upp.. Att köra i Vasa stad under dessa omständigheter är rent ut sagt ett helvete. Eftersom det finns en hel del idioter i trafiken. Ett exempel är när en större bil hade kört fast utanför mitt och idioterna bara körde hårt förbi även fast mötande trafik kom och "halt" som tusan. Självfallet är jag själv också en liten idiot ibland, men nu skriver jag om dessa idioter som är en så nära i "baken" att bromsar man lite så har man dem i baksätet. De idioter som svänger in helt oväntat till Vasa torg för att plocka upp deras älskade "Greta" när hon varit och spenderat sin mans pengar. Och självfallet dessa som inte helt enkelt kan trafikreglerna och är ovana chaufförer (läs: 18 åringar som fått körkort). Som om inte det räckte med idioter i trafiken som stressar och kör alldeles för hårt och riskerar inte enbart deras eget liv utan också mitt (!) så har man en snöstorm att tänka på. Vad medför detta då ? Jo människor som parkerar som idioter eftersom Vasa stad inte får bort kört snön någon gång alls under hela vinter-perioden. Smalare vägar eftersom det kommer ner så förbannat mycket snö (och ingenting händer eftersom vasa stad inte kör bort snöhögarna), och såklart den oförglömliga Halkan också kallat "dåligt väglag".
Och en annan sak som är så otroligt underbart är att eftersom det finns snö ÖVERALLT och mycket och oftast så råkar snön finnas just på de platser där det är "gratis parkering" så måste man göra en "olaglig parkering" eftersom man kan ju inte lämna bilen rakt på vägen. Så eftersom jag nästan körde fast två gånger igår på en halvtimme när jag försökte parkera lagligt så parkerade jag olagligt. Och fan ta Vasa stad om NI ger mig böter, när NI inte får bort snön. Om jag ser en böteslapp på min bil, så kommer jag personligen ner till ert jävla kontor och skäller ut er! Jag parkerar lagligt, men i detta fall så finns det inga alternativ. Alternativena man får när man parkerar lagligt för tillfället är att

1. Man har en förstörd bil (underrede, kofångare o.dyl).
2. kör fast när man försöker parkera.
3. kör fast när man försöker komma bort från parkeringen.

Så Vasa stad, inga böteslappar nu inte! MORR!

And i forget for just one second.

Ibland så glömmer jag, jag glömmer bort problemen. Men de har ett lustigt sätt de där problemen. För de kommer alltid och biter en i röven när man minst anar det.

Nya tag, vi ser vad som händer imorgon.

Don't you dare touch him.

Det finns en liten sak, en liten obetydlig sak, som kan bli så stor och skapa problem. den där lilla saken som svartsjuka. Var går gränsen, när det blir för mycket och ett sjukligt beteende ? När tappar man kontrollen?

Jag personligen har aldrig varit en jätte svartsjuk person. Jag har oftast kunnat ta det lätt och kunnat skratta bort det. Men nu har jag upptäckt en helt ny sida av mig. Nu kommer skrattet inte lika lätt. Jag antar att det beror på att nu är jag faktiskt rädd för att mista någon innerligt.

Men jag anser själv att lite svartsjuka är bra för ett förhållande, det håller det så att säga vid liv. Man uppskattar den andra personen. Man ser med andra ögon att den personen är speciell. Och varför skulle man inte vara rädd att mista något som är speciellt? Men när man börjar "stalka" och pratar om det hela tiden, och inte kan gå vidare, då är det skadligt. Då har det gått för långt. Det är då det börjar bryta sönder förhållandet, och det som skulle kunna göra det starkare så gör det svagare. Eftersom vem orkar förklara om och om igen att de vill bara ha en person. När man blir anklagad tillräckligt länge så ger man oftast till slut efter och "visar" den andre att de hade rätt. Då man får nog helt enkelt.

Men såklart finns det faktorer bakom svartsjuka, tidigare otrohet, brist på tillit och osäkerhet. Ingenting är svart eller vitt.

Men jag kan säga att jag känner svartsjuka, för jag är rädd för att missta någon speciell.